Beyond Bashing Bush:
Grassroots environmentalism and the prospect for a populist resurgence

(4/06)

Alla fick sig ett gott skratt åt Bushs miljödepartement när det hävdade att den länge fruktade förstörelsen av våtmarker mirakulöst hade saktat ned sin framfart. Och vem kan klandra oss för det? Det uppenbara lekmannasvaret, eller faktorn "Va!", är rätt. Både miljövänner och lekmän har sett hur ohejdad bebyggelse och girighet har ätit upp våra våtmarkstillgångar samtidigt med de sista öppna landskapen i många av våra stads- och förortsområden.

Så man får väl kalla oss cyniker när Bush-regeringen trumpetade ut vad som bara kunde vara en gudasänd minskning av våtmarkernas förstörelse--en trend som under en hel generation har oroat motståndare till ohejdad utveckling. Tyvärr var lättnaden kortlivad: Bush-juntans tjänstemän lyckades åstadkomma det omöjliga genom att, tja...ljuga om det. Jag vet, jag vet--det chockar de flesta av er. Administrationen lyckades minska våtmarkernas förstörelse med ett magiskt trick: genom att omfatta konstgjorda dammar och sådana naturens under som t.ex. golfbanors vattenhinder i våtmarksregistret. Så var det problemet löst! Om de nu bara kunde ta med pölen vid min fågelmatare så skulle vi riktigt komma ur riskzonen. 

Men som med så mycket av den pågående politiska krisen är motstånd till Bushs politik--hur löjlig den än må vara--knappast skäl nog för en guldmedalj i miljökamp. Faktum är att det är ofta de lokala grindvaktarna--för det mesta Demokrater i en liberal delstat--som smörjer kugghjulen på den ohejdade bebyggelsen som hotar våra bostadsområden, äventyrar livskraften i våra våtmarkstillgångar och trycker på för "utveckling" av mer bebyggelse...högre, snabbare, starkare.

Vad ska då en bekymrad miljövän ta sig till? De lokala liberala kanalerna--troligen kontrollerade av Demokraterna-är ofta stängda. I "liberala" Massachusetts bidrar detta förbiseende till det konkreta faktum att förstörelsen av öppna landskap fortsätter, nästan sju gånger snabbare än befolkningsökningen. Vi måste fråga oss själva: vems intressen tjänar detta?

Men utan att sprida oro (eller kanske genom att just göra det) bör man påpeka att lokal bebyggelse--"motorn" för ekonomisk tillväxt, om vi ska tro på experterna--tuggar sig igenom genom varje tillgänglig hektar på planeten. Så varför borde vi vara annorlunda?

Ja, varför? Kan man fråga sig, tills man tänker på hur mycket cancer, astma och elände som vårt beroende av bebyggelse kostar oss. I Massachusetts, liksom på många andra platser, tas de avgörande besluten om vem som får bygga vilken enorm byggnad i vilket oupptaget träsk lokalt: Wetlands Protection Act ledde till en myriad av lokala miljöskyddskommissioner för att hjälpa till med att reda upp denna gigantiska röra. Men precis som sina motsvarigheter i transnationella affärers predation, sitter också exploatörerna grensle över jurisdiktionsgränser: bry inte ditt lilla huvud om följderna av det ena eller andra projektet--alla ligger uppströms--eller nedströms, beroende på skattefördelarna. 

Sådana feta geografiska motsägelser lämnar avsnitt av kust, floder, träsk och våtmarker öppna, och ju mindre deras bitar är, ju bättre ser exploatörernas tillväxtskurva ut. 

Och i många fall verkar lokala lagar och föreskrifter smörja hjulen. Även i "liberala" Massachusetts, är våtmarkslagen tragiskt nog alltid två steg bakom vetenskapen våtmarksskydd; ännu värre är att alla byggherrar har detta på känn och, liksom flugor dras till ett lik, höjer lien så fort som det första gräsbladet syns. 

Mer specifikt vad beträffar våtmarkslagen har Lynn Boyd argumenterat i en vältalig avhandling att nuvarande reglerade buffertzooner för våtmark bevisligen är otillräckliga för att skydda omfånget av fauna som är beroende på en vidare "livszon" för uthållighet--och därigenom för verklig våtmarkshälsa. För en industri som har bestämt sig för att bygga ända fram till vattenbrynet är så klart Boyds vetenskap besvärlig, ett obehag som tacklas med alla trick som står varje mäktig markägare till förfogande: skrämseltaktik, mörkning och allt annat som man kan tänka på.

Under mitt engagemang i ett sådant lokalt ärende, har jag lärt mig en sak eller två. Å ena sidan är stora miljögrupper, som har hängt sin makt, prestige och potential för insamling av pengar på stora segrar, inte ofta intresserade i slag på leriga fält. Förståeligt. Men lokala politiker är försiktiga på grund av sin utsatthet när de tar sig an mäktiga byggherrar.

Det är i detta mellanrum som jag föreslår att vi kastar oss in. Löftet för miljöskydd på gräsrotsnivå, vidhåller jag, ligger i möjligheten att nå nästan varje medborgare där de bor. Ett enkelt faktum är att folk helt enkelt inte vill ha in schaktmaskiner i sitt samhälle för att förändra det över en natt utan deras tillstånd. Detta är globalt en elementär intuition hos människor. För en lämplig parallell måste man resa hela vägen till Kina där lokalstyret besitter lika mycket makt som den amerikanska vattenskyddsmyndigheten MWPA ger kommunerna. Precis som kinesiska bönder är rädda för att den lokala eliten mitt i natten ska sälja deras mark, är lokala invånare på vårt halvklot rädda för att tvingas in i projekt som kommer att skada dem på lång sikt. 

När Bushs korthus föll ihop, gav det plats åt--eller varför inte säga som det är, exponerade--ett gräsrotsfenomen som Demokraterna nog borde uppmärksamma som de vill ha makten tillbaka. En del må ifrågasätta kopplingen mellan miljökamp och Bushs nedgång; men hos gemene man ser vi inte endast tilltagande misstro gentemot Bush, utan också ett ökande och fullständigt förkastande av officiella dogmer.

Officialism kan sammanfattas som folk som påstår sig vara klyftigare än dig som säger dig att du inte behöver inte vara orolig för den-eller-den officiella planen. Det har redan ordnats: det finns inget att vara rädd för. Hos gemene man märks ett enastående skifte: så kallade 'normala' människor tycker att detta är skitsnack och reserverar sig instinktivt för att ge stöd åt ett sådant system. 

Potentialen borde vid det här laget vara uppenbar. Människor radikaliseras av det som hotar dem mest. Samhällets militarism, att folks skatt används för att terrorisera resten av världen--ska naturligtvis inte tas för givet. Men om människor kan engageras i denna radikala stund, när deras hem, deras grannskap och till och med deras hälsa hotas, öppnas en dörr på vid gavel för de som vågar gå i bräschen.

Okej, jag känner till miljökampens begränsningar vad beträffar människans attityder gentemot social rättvisa: det räcker med att tänka på den rasistiska, främlingsfientliga tendensen i Sierra Club för att förstå hur lite dörren står öppen. Men det finns utrymme här: utrymme som ignoreras av de traditionella miljögrupperna eftersom striderna är hopplösa, då lokala invånare slåss med byggherrar med gott om pengar i tusentals projekt över hela landet. Men, som Michael Crichton tyckte om att påpeka, komplexa system kan bara framträda på kaos utkant. Internet låter oss stega fram i bräschen i sådan kamp för att trotsa tidigare ogenomträngliga gränslinjer. Vem är det som säger att var och en av dessa strider inte kan vinnas med en koncentrerad tillämpning av heterarkisk webbkraft?

I denna anda lägger jag fram en slags utmaning till andra aktivister, miljövänner och alla andra som bryr sig. Vi har gjort det otroligt lätt att delta i just denna strid, det kvittar hur långt bort du råkar befinna dig. Jag bjuder in "vårt folk" för att ansluta sig genom att ta en titt på vykortskampanjen på. Ett experiment, som du gärna får kalla det. Med mindre pengar, mindre vapen och mindre rörelseutrymme kommer vi kanske aldrig att kunna skjuta tillbaka lede fi på den här nivån. Men det är, när allt kommer omkring, här som det gäller. Om vi inte kan vinna här, eller i de andra 10 000 striderna runtom i världen där schaktmaskinerna "står redo," som man säger, så står vi sannerligen inför mörka tider.

Vi inbillar oss ingenting: mindre grupper än vår har förlorat mot mycket mindre motståndare. Men det är förstås det som gör det till en klassisk Robin Hood-kamp. På webbplatsen lägger jag upp länkar som du kan följa om andan faller på. Låt det räcka med att säga att vänstern har fått sin utmaning: det är de små, små detaljerna som gör det, eller snarare, som är vägen till en ny folklig resning. Hur simpla de än må vara. Lycka till i jakten.

© 2006 Daniel Patrick Welch. Rätt till återgivning ges om publikationen omfattar källerkännande samt en länk till http://danielpwelch.com. Translation by Morten Engelberg

^  Top  ^

Skribenten, sångaren, lingvisten och aktivisten Daniel Patrick Welch bor och skriver i Salem, i Massachusetts, tillsammans med sin fru Julia Nambalirwa-Lugudde. Tillsammans driver de skolan The Greenhouse School. Artiklar finns översatta i upp till 20 språk. Länkar till webbplatsen är välkomna, till danielpwelch.com.