Ingenting att förlora

(11/05)

Synopsis:

Inte för att världen bortom Amerikas horisonter skulle bry sig det minsta om förenta staternas interna käbbel längre. Efter att i åratal väntat på åtminstone en gnutta motstånd på hemfronten måste väl ändå det globala samhället ha fått nog? Men har det kanske ändå börjat puttra under ytan? Författaren Daniel Patrick Welch är förtjust, om än något skeptisk, över de växande svårigheter som Bushs junta står inför och antyder att den hittills kastrerade oppositionen möjligtvis har fått förnyade krafter.

Senatorn Harry Reid, minoritetsledaren i den amerikanska regeringens övre kammare, gjorde Bushadministrationen och dess republikanska kamrater rejält rasande i tisdags genom att tvinga församlingen att mötas bakom lyckta dörrar. Detta gjorde han med hjälp av en sällan använd lag som tillåter vilken medlem som helst att begära att dörrarna stängs för allmänheten. Lagen påstås finnas tillgänglig för att underlätta diskussioner om hemlig eller känslig information. Men varför händer detta just nu? Reids handlande är nog det kraftigaste vi hittills sett från en demokratisk ledare. Efter år av snubblanden in i glömskans land - både genom att stödja Irakkriget och att bjuda Bushjuntans mest anstötliga politik på möjligtvis en gnutta men ändock ljummen opposition - är det kanske möjligt att demokraterna äntligen har tagit sitt förnuft till fånga?

Hoppas nu inte för mycket. Men det är åtminstone intressant att observera det språk som den relativt konservativa demokraten från Nevada använder sig av. Han påpekar att Scooter Libby är "den första sittande medarbetaren i Vita huset att bli åtalad på 135 år". Treasongate-åtalet, där Libby och Rove står i centrum, är långtifrån någon häxjakt utan snarare toppen på ett isberg vilket republikanerna (och enligt undersökningar även allmänheten) är medvetna om. Detta faktum undgår knappast Reid eller hans kolleger, det kan nämligen vara det tillfälle de länge väntat på. Reid skrädde förvånansvärt lite på orden och pekade öppet på det mönster av hämndfyllda attacker som Bushjuntan angripit sina motståndare med. Det handlar inte bara om Joe Wilson, senatorn nämner även andra högprofilerade offer, bl.a. General Shinseki, Larry Lindsay, Hans Blix och Mohammed el-Baridei.

Vad som bör göras klart, på ett så offentligt och högljutt sätt som möjligt, är att Libby-åtalet inte handlar om mened eller om Scooter Libby, eller ens om Valerie Wilson. Det är bara en dörr in till en farlig, ond och omoralisk regering som tror sig stå över lagen. Det visar på ett långt mönster av illegalt och motbjudande maktmissbruk för att straffa dem man tror är fienden och samtidigt undertrycka oliktänkande. Det yttersta målet är förstås det värsta: att förklaras icke skyldiga inför anklagelserna om att föra ett illegalt och onödigt krig.

Varifrån kommer då detta nyfunna hjältemod? Är det kanske bara minoritetspartiets frustration över sin egen maktlöshet i ett icke-parlamentariskt system? Självklart är det det. I vilken parlamentarisk regering som helst skulle Bushs snabbt växande impopularitet, skandaler och krigsförbrytelser som riskerar att sänka hans statliga skepp ha lett till nyval vid det här laget. Men tack vare våra egna slavägande nationsgrundare kan den vederbörligen "valda" Bushadministrationen fritt (och villigt tycks det) fortsätta att vålla förödelse i landet och världen i ytterligare tre år oavsett konsekvenserna. Möjligheten att hamna i fängelse är uppenbarligen inte avskräckande nog. Det är mycket möjligt att varenda en av dem faktiskt måste sättas bakom lås och bom för att få ett slut på brottshandlingarna. Att stå ansikte mot ansikte med en sådan överväldigande makt kanske var det som fick Reid att gå till angrepp mot administrationens mest kriminella verkare: Bushs villiga stormtrupper i den republikanska senaten. Reid attackerade den "republikansk-kontrollerade kongressens ovilja att ställa denna republikanska administration till svars för sina missgärningar...", inte bara för vad de gjort mot Irak utan också "… med tanke på den nepotism och korruption som genomsyrar administrationen".

Det är ord och inga visor, kan man bli frestad att säga - och det från en opposition som är beryktad för sin ryggradslöshet och medgörlighet. Dessutom lovade andra demokrater att åberopa en lag med vilken senaten kan tvingas stängas fram till dess att republikanerna går med på att utföra en objektiv och ärlig undersökning av de falska upplysningar som ledde till Irakkriget. Så vem bryr sig? Varför skulle detta trick, även om det funkar, visa sig vara annorlunda än något av de andra odugliga, noggrant utvalda paneler som drar slutsatsen att alla förtjänar en medalj och ger den stackars idiot som drar det kortaste strået en smäll på fingrarna?

Ja du, tittar man på historiens lopp så ser det inte lovande ut. Alla bara väntar på att mardrömmen ska ta slut. Det finns en tendens att tolka olika händelser som det stora Tecknet, ungefär som en domedagskult som letar efter tecken på ankomsten av det annalkande paradiset. Givetvis finns det ingenting som garanterar att mardrömmen inte bara tuffar vidare eller urartar till fascism. Det finns emellertid några uppmuntrande tecken och nya utvecklingar, åtminstone på ytan. Bushs regering står verkligen upp till ändan i krokodiler, som det amerikanska ordspråket lyder, och allt pekar på att folk nu börjar förstå vad de håller på med.
Den senaste tidens markanta uppsving av vänstersnack kanske kommer att sättas på prov i detta klimat. I 25 år har högern pladdrat på i tusentals radiostationer över hela landet. Det har varit ett non-stop kräkmaraton där uppkastningarna har bestått av giftigt ideologiskt dravel som i sin tur banat väg för den konservativa revolutionen. Den "vänstra" versionen ligger fortfarande i sin linda och har en lång väg att gå: den är knappast lika radikal som sin högra motpart och med knappt ett år på nacken når den färre människor. Hårt kritiserad för ett tidigt bortfall är emellertid det så kallade progressiva pratet nu på stark framfart och ökar i volym och styrka hela tiden. De vinner till och med mark inom en del områden på bekostnad av vissa högerprofiler - Rush Limbaugh till exempel.

Den största sporren bakom tillväxten av de allt stabilare och rakare demokratiska ryggraderna kanske helt enkelt är att de inte har något att förlora. Och detta är just den sortens "va faan"-strategi som jag anser att vänstern helhjärtat bör anamma. Man förlorar ingenting på att följa John i detta läge. Antikrigsrörelsen bör så klart aldrig mer lita på det demokratiska partiet, speciellt inte när det gäller ärenden i krig och fred. Men det skulle vara kul att få de gamla gossarna att hålla vad de lovar, och på köpet få se Bushisterna våndas. När allt kommer omkring så har ju faktiskt vänstern det sämre ställt än de stackars demokraterna. Om medeldemokraten inte har något att förlora, så har vi ännu mindre att oroa oss för. Dessutom, för att citera en alldeles speciell person ur historiens dimma, så har vi "en värld att vinna".

^ Top ^

Writer, singer, linguist and activist Daniel Patrick Welch lives and writes in Salem, Massachusetts, with his wife, Julia Nambalirwa-Lugudde. Together they run The Greenhouse School. Some of his articles have been broadcast on radio, and translations are available in up to 20 languages. Links to the website are appreciated at danielpwelch.com.